Recension: Mefisto på Stockholms Stadsteater

Sammanfattning: Urstark bok och manus, stark ensemble och mycket bra scenografi ger en bra pjäs.

Fotograf: Petra Hellberg

Jag var lite orolig inför den här pjäsen. Det är svårt att leva upp till förväntningarna efter en sådana bra förlagor som Klaus Manns bok Mefisto och Istvan Szabos film Mephisto. Det finns också en uppsättning med Theatre du Soleil som jag inte sett. Klaus Mann är en av mina favoritförfattare och Mefisto min favoritbok av honom. Filmen Mephisto är på min topp 10-lista. Hur ska det här gå?

I London spelades "Burnt by the sun" i våras, en pjäs som mycket rör samma teman som Mefisto. Pjäsen baserades på den utmärkta filmen med samma namn av Nikita Michalkov. Den föreställningen levde inte riktigt upp till förväntningarna, kunde inte mäta sig med filmen den baserades på. Jag funderade på om det berodde på min relativa ovana att gå på teater och större vana vid film? Eller på min stora uppskattning av förlagan? Ska man hoppas något från att gå och se en pjäs med så gigantiska föregångare?

Men när jag tog plats längst fram på balkongen på Stockholms Stadsteater och tittade ut över scenen blev jag omedelbart lugnad. Scenografin var öppen och de skådespelare som redan gick runt på scenen, utstrålade självförtroende och samspelthet sinsemellan. Det här kommunicerade direkt till mig. Jag visste nu att detta i alla fall inte skulle bli dåligt.

Ensemblen är riktigt bra, det är hög kvalitet genom alla roller, och de har respekt för berättelsen och litar på dess styrka.

Gründgens

Björn Kjellman är lite för mjuk i sitt spelsätt, men jag tror att han har det som behövs inom sig. Min bänkgranne tyckte att han alltid ger lite sliskiga vibbar vilket hon tyckte passade, men jag får alltid hyvens vibbar från den mannen. Han måste bli lite mer energetisk. Å andra sidan måste man efter Klaus Maria Brandauers rollprestation i Szabos filmversion gå åt ett lite annat håll än Brandauer, för det går inte att toppa Brandauers rollprestation. Även om jag efter boken inte hade föreställt mig Gründgens precis så som Brandauer gestaltar honom, var det bara att kapitulera.

Kvinnligt perspektiv

Precis som den brittiska teateruppsättning av Burnt by the Sun, så har Stadsteaterns Mefisto ett starkare kvinnoperspektiv än sina föregångare. Ja, så speciellt starkt är det inte i någon av dem, men det finns i alla fall. Det finns ett samspel mellan systrarna Barbara och Nicoletta och en diskussion dem emellan om sina livsval. Man ser också lite av varför Barbara gift sig med Höfgen, men ändå lite mer kött på benen där vore intressant.

Intelligens

Pjäsen är också intelligent spelad. Cesar von Muck framställs kvickare än i filmen eller boken, och det finns små stick här och var, och en rolig konversation ("banter") mellan aktörerna som får en att dra på smilbanden. Det är uppenbart att alla som gjort föreställning har "grokkat" pjäsen, de förstår vad den handlar om och kan därför slappna av i sitt spelsätt och gestalta efter omständigheterna.

Fotograf: Petra Hellberg

Jag saknade dock scenen där Muck ska förklara Hamlet som en tysk hjälte (en kraftprestation om något). Scenen finns med men inte med just det innehållet.

Paralleller

Jag kom i pausen i samspråk med min bänkgranne och försökte förklara hur jag såg på Hendrik Höfgen, och hur han borde framställas lite mer framåt, dynamisk, och jag letade efter ett exempel, och det som dök upp i mitt huvud var en dokumentär av Björn Cederberg och Fredrik von Krusenstjerna om den östtyske kulturpersonligheten Sascha Anderson, som avslöjades som Stasi-spion Där finns många paralleler till Hendrik Höfgen.

Andra roller

Efter londonpjäsen var jag lite orolig för sådana här pjäser, men detta är en kraftensemble (hmm jag måste medge att just termen kraftensemble känns lite väl tidstypisk för pjäsen). Miklas framställs som mer brutal än i filmen och boken (jag har boken på tyska och svenska men kan inte hitta dem just nu), men det är OK för att hans blanding av enfaldighet, hat, och omtanke (om vissa) går fram ändå. Alla roller ned till minsta är gediget besatt. Stockholm slår London på fingrarna här.

Slutsats

Gå och se!, och jag hoppas att den kommer att spela längre än vad den först planerats till. Det har plöjts ner mycket möda i den här uppsättningen, det har gett resultat och det ska de ha en eloge för!

Mefisto – en karriär är på flera sätt en habil iscensättning med bred kontaktyta mot samtiden. Ändå har den en rad problem som ofta handlar om dramatiseringen och scenbild. Regissören Ragnar Lyth poängterar starkt, och gärna med interna lustigheter, det metateatrala draget.

Läs mer: Recension: Teater Mefisto – en karriär - Stockholms stadsteater (Teater) | Kulturnyheter | SvD

Föreställningen, som regisserats av Ragnar Lyth, tonar ner det politiska skeendet. I stället används händelserna i det omgivande samhället som resonansbotten för de dova stämningarna. Vad som pågår är ett gradvis andligt förfall. I dag har vi facit för vart detta ledde och hur tecknen i tiden såg ut.

Läs mer: Mästerlig och tidlös Mefisto - Kultur - UNT.SE

Moraliska dilemman i mötet mellan konst och politik, där verklighetens svärta översållas av glamoröst glitter, är tacksamt scenstoff. Men Björn Kjellmans Höfgen har mer än det och de ditmålade ögonbrynen gemensamt med exempelvis huvudrollen i ”Zarah” på Folkoperan i Stockholm för ett par år sedan – om hur Zarah Leander blev storstjärna i nazismens Tyskland. För även här förblir rollens inre själsliv till stor del en gåta.

Läs mer: ”Mefisto – en karriär” på Stockholms stadsteater - DN.se

Andra bloggare

Björn Kjellman spelar Hendrik Höfgen bra, även om jag hade önskat att han visat mer av opålitlighet, själviskhet och kanske till och med sårbarhet.

Läs mer: Kulturdelen: Mefisto på Stadsteatern

Länkar på denna blogg

Klaus Manns ande över Stockholm

Äntligen! Klaus Manns Mefisto på Stockholms Stadsteater

Illa ställt bland intellektuella i Europa redan 1949