1) Skapa en branch, t ex genom att skapa ett bibliotek någonstans på hårddisken och sedan importera det:

jorgen@computer:~$ mkdir jm20091111
jorgen@computer:~$ svn import jm20091111 https://svn.someserver/some.project/branches/jm20091111

Committed revision 2683.

2) Gå till det bibliotek någonstans din utcheckade trunk, där filen som man vill jobba på i en branch ligger, Och kopiera över filen till branchen:
svn cp trickyModule.py https://svn.someserver/some.project/branches/jm20091111/

3) Filen på disken på din dator är nu fortfarande i trunk, men man kan switcha över till kopian. Normalt jobbar switch på ett helt bibliotek, men man kan lägga på ett optional andra argument om man bara vill switcha en fil:

svn switch https://svn.someserver/some.project/branches/jm20091111/trickyModule.py trickyModule.py

4) Kolla status:
svn st
  S   trickyModule.py

S betyder väl "switched" får man gissa. Alla ändringar i denna fil blir nu på commit skickade till den nya branchen (har kollat)

Beväpnad endast med ett Spotify-konto och med skraltig kunskap om salsamusikvärldens artister, var det dags att sätta ihop en kollektion med dansant salsamusik. Efter mer eller mindre kreativa sökningar och ett antal genomlyssningar hade dammet lagt sig och av de 40 eller så låtar jag hade valt ut var hälften av Ricardo Lemvo och hans band Makina Loca.

Lemvo gör salsamusik som det är omöjligt att inte bli glad av. Musiken är välproducerad och hela bandet har ett sinne för rytm som gör att en gedigen, närmast muskulös, rytm flödar genom låtarna. Lemvos röst har en tröghet som om hela kroppen måste röra sig i position för att frambringa fraseringen; det är så uppenbart musik att dansa till. När blåssektion kommer in är den snyggt mutad, vilket förutom att det är väldigt vackert gör att man slipper få så hårda ljudstötar från högtalarna på dansgolvet, när blåset kommer in.

Den första låt jag hörde var Africa Havana Paris, som fortfarande efter några dagar är en favorit. Lemvos musik är  afrikainfluerad (Lemvo är från DR Kongo med Angolansk bakgrund och bor i Los Angeles i USA), men hans passion är uppenbart kubansk musik.

En ännu mer uptempo-låt är Kasongo Boogaloo, och en lugnare är Serenata Angolano. Lemvo sjunger på en måängd språk. Spanska naturligtvis, men även portugisiska, kikongo och på senaste skivan tydligen även på turkiska.

A long-time fan of Cuban music and traditional salsa as embodied by Johnny Pacheco, Lemvo moved to the USA at age 15 to pursue his studies[1]. His mixture of languages (Spanish, Lingala, Kikongo, French, Portuguese and English) and his keen sense of rhythm made him a favorite of dancers throughout North America, Europe, Latin America, and Africa.

I The Economist kan man läsa en artikel om att 2010-talet kan komma att handla om samhällens sårbarhet, hur de klarar av att hantera olika former av kriser. I kommentarerna kan man läsa förslag om hur man gör ett samhälle mindre sårbart, men då påpekar någon att ekonomisk utveckling lätt ger ökad sårbarhet, genom just-in-time tillverkning och allehanda rationaliseringar.

Då inställer ju sig frågan:

• Hur ser man till att ekonomisk tillväxt inte är sårbar?

Samtidigt inställer sig frågan:

• Vill vi bli av med sårbarheten?

Ett syfte med frihandel är ju att fostra ett ömsesidigt beroende, så att det aldrig ska löna sig att gå i krig. Kanske sårbarheten är bra? Oräknat naturkatastrofer såklart.

Sherwood Botsford wrote: Jan 29th 2010 3:32 GMT There is no shortage of ideas. Possibly one of workable ideas. Here's 10 off the top of my head.
1. Deprecate efficiency as a measure of merit. Efficient systems are brittle. "Just in time" means that one company is hostage to another company, the weather, the transport. Instead modify the tax laws to encourage 'pools' in the pipeline.
2. Encourage locality. This can in part be done by a progressive tax on business. E.g. Larger businesses get taxed at a higher rate than small businesses.
3. Encourage multi-skills. Prohibit union contracts[...]

Läs mer: Comments on Scarcity and globalisation: A needier era | The Economist

Enligt Bill Gross, som tydligen är en tungviktare hos en tungviktare (Pimco) i finansbranschen, så ligger många i-länder risigt till ekonomiskt: De har stora underskott och är redan skuldsatta. Gross har gjort ett diagram som han kallar "Ring of fire":

I detta diagram kan man se att Japan ligger tokrisigt till, men att även Storbritannien och USA har stora problem. Gula länder är OK och gröna mycket OK.

Jag är ingen ekonom, men om jag förstår saken rätt så är x-axeln hur skuldsatt landet redan är, och y-axeln i vilken takt skuldsättningen ökar. Ju mer skuldsatt man är, desto svårare blir det rimligen att låna mer pengar, och då kan det bli krisigt. Speciellt varnar Gross för Storbritanniens situation vad gäller obligationer, en situation som han kallar "en krutdurk".

Utvecklingsländer som börjar gå bra är sökrare kort menar Gross och pekar på bl a Kina och Brasilien som exempel.

Uppdatering 2010-01-27:

En kompis som jobbar med sådant här påpekar att Japans skuldsättning mycket är till den egna befolkningen, och därför enklare att hantera.

Initial conditions are important because the ability of a country to respond to a financial crisis is related to the size of its existing debt burden and because it points to future financing potential. Is it any wonder that in this New Normal, China, India, Brazil and other developing economies have fared far better than G-7 stalwarts?

Läs mer: PIMCO - February 2010 Gross Ring of Fire

Såg en TT-artikel där en undersökning presenteras om hur väldigt nöjda resenärer är med lokala buss- och tågtransporter, persontrafik. Artiklen nämner också att många av de tillfrågade håller med om att kollektivt resande är miljövänligt. Hmm, det är en väldigt ledande fråga...

Fick för mig att gå in på Svenskt Kvalitetsindex sajt, och där kan man se att kategorin "Persontransport - kollektiv" har haft den i särklass största sänkningen i upplevd kvalitet:

Buss- och lokaltågsresenärerna tycks vara ganska nöjda. Åtta av tio resenärer säger sig vara nöjda eller mycket nöjda med sin senaste resa med lokal- eller länstrafiken.

Läs mer: Bussresenärer överlag nöjda | Inrikes | SvD

Sammanfattning: Urstark bok och manus, stark ensemble och mycket bra scenografi ger en bra pjäs.

Fotograf: Petra Hellberg

Jag var lite orolig inför den här pjäsen. Det är svårt att leva upp till förväntningarna efter en sådana bra förlagor som Klaus Manns bok Mefisto och Istvan Szabos film Mephisto. Det finns också en uppsättning med Theatre du Soleil som jag inte sett. Klaus Mann är en av mina favoritförfattare och Mefisto min favoritbok av honom. Filmen Mephisto är på min topp 10-lista. Hur ska det här gå?

I London spelades "Burnt by the sun" i våras, en pjäs som mycket rör samma teman som Mefisto. Pjäsen baserades på den utmärkta filmen med samma namn av Nikita Michalkov. Den föreställningen levde inte riktigt upp till förväntningarna, kunde inte mäta sig med filmen den baserades på. Jag funderade på om det berodde på min relativa ovana att gå på teater och större vana vid film? Eller på min stora uppskattning av förlagan? Ska man hoppas något från att gå och se en pjäs med så gigantiska föregångare?

Men när jag tog plats längst fram på balkongen på Stockholms Stadsteater och tittade ut över scenen blev jag omedelbart lugnad. Scenografin var öppen och de skådespelare som redan gick runt på scenen, utstrålade självförtroende och samspelthet sinsemellan. Det här kommunicerade direkt till mig. Jag visste nu att detta i alla fall inte skulle bli dåligt.

Ensemblen är riktigt bra, det är hög kvalitet genom alla roller, och de har respekt för berättelsen och litar på dess styrka.

Gründgens

Björn Kjellman är lite för mjuk i sitt spelsätt, men jag tror att han har det som behövs inom sig. Min bänkgranne tyckte att han alltid ger lite sliskiga vibbar vilket hon tyckte passade, men jag får alltid hyvens vibbar från den mannen. Han måste bli lite mer energetisk. Å andra sidan måste man efter Klaus Maria Brandauers rollprestation i Szabos filmversion gå åt ett lite annat håll än Brandauer, för det går inte att toppa Brandauers rollprestation. Även om jag efter boken inte hade föreställt mig Gründgens precis så som Brandauer gestaltar honom, var det bara att kapitulera.

Kvinnligt perspektiv

Precis som den brittiska teateruppsättning av Burnt by the Sun, så har Stadsteaterns Mefisto ett starkare kvinnoperspektiv än sina föregångare. Ja, så speciellt starkt är det inte i någon av dem, men det finns i alla fall. Det finns ett samspel mellan systrarna Barbara och Nicoletta och en diskussion dem emellan om sina livsval. Man ser också lite av varför Barbara gift sig med Höfgen, men ändå lite mer kött på benen där vore intressant.

Intelligens

Pjäsen är också intelligent spelad. Cesar von Muck framställs kvickare än i filmen eller boken, och det finns små stick här och var, och en rolig konversation ("banter") mellan aktörerna som får en att dra på smilbanden. Det är uppenbart att alla som gjort föreställning har "grokkat" pjäsen, de förstår vad den handlar om och kan därför slappna av i sitt spelsätt och gestalta efter omständigheterna.

Fotograf: Petra Hellberg

Jag saknade dock scenen där Muck ska förklara Hamlet som en tysk hjälte (en kraftprestation om något). Scenen finns med men inte med just det innehållet.

Paralleller

Jag kom i pausen i samspråk med min bänkgranne och försökte förklara hur jag såg på Hendrik Höfgen, och hur han borde framställas lite mer framåt, dynamisk, och jag letade efter ett exempel, och det som dök upp i mitt huvud var en dokumentär av Björn Cederberg och Fredrik von Krusenstjerna om den östtyske kulturpersonligheten Sascha Anderson, som avslöjades som Stasi-spion Där finns många paralleler till Hendrik Höfgen.

Andra roller

Efter londonpjäsen var jag lite orolig för sådana här pjäser, men detta är en kraftensemble (hmm jag måste medge att just termen kraftensemble känns lite väl tidstypisk för pjäsen). Miklas framställs som mer brutal än i filmen och boken (jag har boken på tyska och svenska men kan inte hitta dem just nu), men det är OK för att hans blanding av enfaldighet, hat, och omtanke (om vissa) går fram ändå. Alla roller ned till minsta är gediget besatt. Stockholm slår London på fingrarna här.

Slutsats

Gå och se!, och jag hoppas att den kommer att spela längre än vad den först planerats till. Det har plöjts ner mycket möda i den här uppsättningen, det har gett resultat och det ska de ha en eloge för!

Mefisto – en karriär är på flera sätt en habil iscensättning med bred kontaktyta mot samtiden. Ändå har den en rad problem som ofta handlar om dramatiseringen och scenbild. Regissören Ragnar Lyth poängterar starkt, och gärna med interna lustigheter, det metateatrala draget.

Läs mer: Recension: Teater Mefisto – en karriär - Stockholms stadsteater (Teater) | Kulturnyheter | SvD

Föreställningen, som regisserats av Ragnar Lyth, tonar ner det politiska skeendet. I stället används händelserna i det omgivande samhället som resonansbotten för de dova stämningarna. Vad som pågår är ett gradvis andligt förfall. I dag har vi facit för vart detta ledde och hur tecknen i tiden såg ut.

Läs mer: Mästerlig och tidlös Mefisto - Kultur - UNT.SE

Moraliska dilemman i mötet mellan konst och politik, där verklighetens svärta översållas av glamoröst glitter, är tacksamt scenstoff. Men Björn Kjellmans Höfgen har mer än det och de ditmålade ögonbrynen gemensamt med exempelvis huvudrollen i ”Zarah” på Folkoperan i Stockholm för ett par år sedan – om hur Zarah Leander blev storstjärna i nazismens Tyskland. För även här förblir rollens inre själsliv till stor del en gåta.

Läs mer: ”Mefisto – en karriär” på Stockholms stadsteater - DN.se

Andra bloggare

Björn Kjellman spelar Hendrik Höfgen bra, även om jag hade önskat att han visat mer av opålitlighet, själviskhet och kanske till och med sårbarhet.

Läs mer: Kulturdelen: Mefisto på Stadsteatern

Länkar på denna blogg

Klaus Manns ande över Stockholm

Äntligen! Klaus Manns Mefisto på Stockholms Stadsteater

Illa ställt bland intellektuella i Europa redan 1949

Via Mikael Ståldal blir jag uppmärksam på en artikel i Dagens Industri där EU bestämt att lägga en EU-skatt på finansiella transaktioner - för miljöns skull.

Men, som en säger i kommentarerna till artikeln, är det då inte bättre att lägga en skatt på miljöfarliga utsläpp? Den föreslagna skatten minskar ju inte några utsläpp överhuvudtaget! Man vill överföra pengar från den privata sektorn till den offentliga, i detta fall EU, som en åtgärd mot global uppvärmning.

Men politisk styrning kan inte bara handla om att ta pengar och hävda att staten/EU är objektivt sett goda. Då kunde man ju lika gärna ge alla pengar til EU så att de kan göra kraftfulla åtgärder, för vilket problem som helst.

Vad man bör göra är istället två saker:

• Gynna miljövänlig energiproduktion, med t ex skatter på andra energiformer, eller koncessioner eller annan lagstiftning, Dvs internaliser externa kostnader
• Gynna teknikutveckling genom att skapa bra förutsättningar för kunskapsutveckling och ett bra investeringsklimat

Tobinskatten gör vare sig det ena eller det andra, tvärtom kommer den att minska investeringarna. Skatten för bara över pengar till EU, så att de kan pytsa ut dem till sig själva i lön och till olika byråkratiska åtgärder.

När man inför ett IT-system, eller byter till ett nytt IT-system, så är det lätt hänt att man cementerar dåliga arbetsvanor och strukturer genom att stadfästa dem i programkod. Dessutom kan sidoeffekter av datoriseringen öka kostnaderna. Datorer är inflexibla jämfört med människor och mycket möda kan spillas på att jobba runt dem. Jag tror detta är orsakerna till att Harvard Medical School i en rapport kommit fram till att IT-system inte varit kostnadseffktiva i vården i snitt, sett över 4000 amerikanska sjukhus.

The recently released study evaluated data on 4,000 hospitals in the U.S over a four-year period and found that the immense cost of installing and running hospital IT systems is greater than any expected cost savings. And much of the software being written for use in clinics is aimed at administrators, not doctors, nurses and lab workers. The study comes as the federal government prepares to begin dispensing $19 billion in incentives for the health industry to roll out electronic health records systems. Beginning in 2011, the Health Information Technology for Economic and Clinical Health (HITECH) Act will provide incentive payments of up to $64,000 for each physician who deploys an electronic health records system and uses it effectively.

Läs mer: Harvard study: Computers don't save hospitals money

Detta är bara en hypotes men ett antal behandlingar har gjorts som verkar ge resultat. Teorin är att för mycket av metallen järn i kombination med förträngningar i cirkulationssystemet som kan vara medfödda, ger MS. Om det är sant så ställs de vedertagna teorin om att MS är immunsjukdom på huvudet.

Idén är att vener som ger blod till huvudet har delvis blockerats och i vissa fall har blodflödet i fel riktning. Tillståndet heter CCVSI (chronic cerebrospinal venous insufficiency) och anses då av dene italienske läkare vara orsaken till MS

Den nya teorin kommer från en italiensk läkare som började med att behandla sin fru.

He hypothesized that iron was damaging the blood vessels and allowing the heavy metal, along with other unwelcome cells, to cross the crucial brain-blood barrier. (The barrier keeps blood and cerebrospinal fluid separate. In MS, immune cells cross the blood-brain barrier, where they destroy myelin, a crucial sheathing on nerves.) More striking still was that, when Dr. Zamboni performed a simple operation to unclog veins and get blood flowing normally again, many of the symptoms of MS disappeared.

Läs mer: Researcher's labour of love leads to MS breakthrough - The Globe and Mail

Läs mer: Unblocking cerebral veins in MS - results from a surgical study | MSNews

Bland en del salongskommunister i Sverige är det populärt att klä sin kommunistiska tro i kläderna av ett uppror mot det patriarkala förtryckarsystememet, symboliserat av deras egen familj som de växte upp i. Men tänk om upproret inte är ett uppror, utan ett letande efter ett substitut, något annat att lyda?

Konsekvensen blir ett ofullständigt uppror, för att inte säga ett misslyckat uppror, en oförmåga till verklig frigörelse.

Kristian Gerner recenserar tre böcker om Sovjetunionen och underrättelseverksamhet. Om den brittiska sovjetspionen Kim Philby:

Borovik hävdar att Philby förutom kärleken till kommunismen och till Sovjetunionen präglades av sin auktoritära uppfostran. Han bröt förvisso med fadern, men präglades av ”undergivenhetsfaktorn”. Han behövde alltid en ledare som han kunde underkasta sig och tro på utan förbehåll. Philby var en sekulariserad men ändå religiös människa med kommunismen som tro, Sovjetunionen som paradiset och behov av en fadersgestalt att se upp till.

Läs mer: Sovjets spionage gav utrymme åt slumpen | SvD